Så mycket tankar i mitt huvud och dom stannar där i mörkret för det är så svårt att ta ut dom i ljuset och titta på dom. Jag är rädd. Jag vet att min pappa kommer att dö, men ingen kan veta när. Jag önskar bara att han slapp lida så mycket. Min fina pappa. <3

 

Och så var jag ju tvungen att bli totalt genomförkyld så att jag inte kan vara hos honom just nu. Det gör mig ännu räddare, Jag vill vara hos honom. Jag vill ta vara på tiden som är. Åtminstone några timmar om dagen. Jag vet att han tycker om när jag är där. Jag hoppas att han tror på mig när jag säger att jag tycker att det är skönt att vara där.

Mamma då...hon kommer att bli så ensam. Tänk att leva ett helt liv tillsammans med någon och sen tar allt slut. Den som funnits bredvid är borta. Det går inte att föreställa sig hur det kommer att kännas.

Jag vet att det är lika för alla och att döden är en del av livet. Varför är det då så svårt att prata om döden? Jag skulle vilja fråga pappa om han är rädd för att dö, men av någon anledning gör jag det inte. Frågan hänger där och dinglar i luften men kommer aldrig ut ur min mun. Min älskade pappa. <3

 

/jag och mina tankar